Shit happens, let’s move on…

Av Kickan Nikolic on 17 november, 2012 in

Morgon prommisen började riktigt bra, glada busiga söner och jag fick äran av att se skogens drottning. Den vackra älgkon stod och kikade på oss när vi gick förbi, men när jag försökte gå närmare för att ta ett foto tappade hon tålamodet med mig och försvann ut i skogen.

Halvvägs på vår skogsrunda träffar vi ett gäng med två hundar, varav en av dem, en boxertik attackerar min Flash. Flash som aldrig varit i slagsmål i hela sitt liv gör inget för att försvara sig utan hamnar på rygg med tiken över sig. Flash börjar skrika då hon inte slutar, så jag får lyfta av henne ifrån Flash som är chockad, tilltufsad och blöt.

Så vad gör man i denna situation? Blir förbannad, börjar skrika, ställer till med en scen?? Det är i alla fall det jag har gjort förr i tiden, jag blev fly förbannad varje gång mina pojkar blev påsprungna av andra hundar, speciellt när de slutade i slagsmål. Jag har skällt ut hundägare efter noter, “har du ingen koll på din hund ska den f…n inte vara lös osv….” Som sagt, riktigt arg har jag blivit!

Mina åsikter har väl inte förändrats något större i den frågan, har man en hund som man inte har någon lydnad på och som inte är schyst mot andra, som har tendenser att attackera andra hundar, ja då tycker jag självklart att den ska vara kopplad! MEN, numera hanterar jag situationen helt annorlunda. Som sagt har ju denna underbara lilla brunkakan Flash lärt mig ett och annat sen han kom i mitt liv för snart 5 år sen (!!!!!)

Så vad gjorde jag? Jag lyfte av boxen, såg till att läget var under kontroll (ägaren var då ifatt och tog hand om sin hund) och sa i princip till Flashan med världens nonchigaste röst, “shit happens grabben, bara och skaka av dig” samtidigt som jag ruskade om honom lite pälsen. Han tittade chockat på mig, han var spak efter det som just hänt, men jag betedde mig som om jag inte fattade vad det var han kinkade om?

Lite längre bort kom Elsa, pojkarnas nya lekkompis, vi gick vidare och grabbarna fick hälsa på henne och en till lapphundstik som kom lite bakom, också en trevlig dam som grabbarna gillade. Vi snackade lite och jag fortsatte att bete mig som om ingenting utöver det vanliga hade hänt. Självklart resulterade det i att Flashan släppte händelsen och vi kunde promenera vidare, vi höll sällskap med Elsa och hennes matte resten av rundan och allt var som bortblåst.

Självklart kommer den här boxertiken aldrig få komma i närheten av pojkarna igen, men värre än så behöver det inte bli, från och med nu kommer vi bara att passera denna tik. Jag är ganska säker på att hennes matte har vett nog att koppla upp henne när vi stöter på varandra igen, hon är en trevlig dam som tog väldigt illa vid sig när detta hände. Ännu en anledning att inte göra någon stor affär av det, shit happens, nu går vi vidare och gör andra val till nästa möte så vi förebygger att det händer igen.

Att jag förr i tiden blivit vansinnigt arg när någon gått på någon av mina söner har inte hjälpt mina pojkar överhuvudtaget, tvärtom! Jag har gjort situationen hundra gånger värre genom att själv blivit arg, det har verkligen blivit en “situation” av det hela. Det har blivit en stor grej helt enkelt. Dumt, så dumt…

Jag är övertygad om att jag inte kommer att märka någon större skillnad på Flash i kommande hundmöten, han kanske kommer att ta en lite större båge förbi boxern? Men värre än så är det inte, småsår läker, det läker snabbt. Däremot, den dåliga associationen, rädslan, ångesten… Den är det däremot värre med, det kan ta tid att träna bort.

Så mitt tips idag är, lär från mina dumma misstag och behåll lugnet och förklara för din hund så tydligt du bara kan att “shit happens” nu går vi vidare, ingen stor grej…