En mardröm…

De sista dygnen har varit inget annat en en ren och skär mardröm, jag och Goran har varit i chock och känt oss totalt panikslagna. Vi har gråtit, gråtit och gråtit… Nu har våra böner blivit besvarade och vi kan andas ut!

Det började i fredags, jag kom hem från jobbet på morgonen tog grabbarna på den sedvanliga morgonvändan, när vi kommer hem går jag och lägger mig och Goran tar över. Han åker iväg och jobbar några timmar medan jag och pojkarna ligger och sover, sen kommer han hem och tar sönerna på en långpromenad medan jag fortfarande sover. När jag väl vaknar går jag upp till centrum för att jag har en akupunktur tid. Väl hemma igen ser jag direkt att något inte stämmer med Ice, han står bara och hänger i hallen, ser totalt utmattad ut. Jag tar fram tempen och tempar honom, 40,6 grader! Jag ringde till Bagarmossens djurakut och de säger åt mig att komma in med en gång. Jag slänger mig i bilen, trampar på gasen och åker in med vår pojke. På akuten var det fullt, 4-5 timmars väntetid! Mitt hjärta slog så fort… När de ser hur nedtagen Ice är och hur påverkad hans andning var fick vi gå före i kön och han blev omedelbart inlagd. Blod och urinprov togs med en gång, blodproven visade ingenting de kunde se på plats, men både proven ska skickas på odling på måndag. Han satts på dropp och de satt in antibiotika med en gång och den enda informationen vi fick var att om han skulle bli värre skulle de ringa upp, annars ringer de efter rond dagen efter. Jag har aldrig varit så glad över att INTE få ett samtal, så länge ingen ringde hade det åtminstone inte blivit värre! På lördag går vi som på nålar, väntar och väntar på att veterinären ska ringa, till slut, runt halv tre på eftermiddagen ringer de och säger att Ice fortfarande har hög feber och att han inte svarar på antibiotikan och de har ingen aning om vad som orsakar han tillstånd. Han skulle ligga kvar på droppet och de skulle diskutera om de skulle byta till en annan slags antibiotika, åter igen sa det att de ringer om han blir värre annars ringer de efter rond dagen efter. Klockan nio på kvällen kommer samtalet vi var livrädda för, Ice hade blivit sämre och fått ryckningar i huvudet. De flyttade in honom på intensiv avdelningen. Nu bröt vi ihop totalt! Vi trodde att vi höll på att förlora vår pojke, skräcken och sorgen var total. Vi bara grät och bad till gud att han inte skulle ta vår pojke ifrån oss. Natten blev hemsk, men vi bestämde oss för att bara tänka positivt, visualisera att Ice var frisk och här med oss igen, det var det enda som gjorde att vi klarade stund för stund… Jag låg vaken stora delar av natten, livrädd över att telefonen skulle ringa igen, men det gjorde den inte. Inte förrän strax efter nio på morgonen, då ringer veterinären och säger att Ice feber hade börjat sjunka under morgonen! Och när den väl började sjunka så sjönk den snabbt, nu var han nere på 38,5! Nu grät vi av lycka istället!
Vi skulle få hem honom och ge honom fortsatt vård hemma istället, fortsatt antibiotika, tempa regelbundet, lugn och ro, ordentligt med vätska och näring. Vilken mardröm! Tror aldrig jag har varit så rädd i hela mitt liv…
Nu väntar vi på svaren från blod och urinprovet som skulle komma i veckan, om de inte visar något så får vi inte veta vad det var som gjorde att han blev så dålig så fort.
Vi är i alla fall extremt tacksamma att vi har vår älskade pojke här hos oss igen, nu vill vi bara att han återhämtar sig snabbt och får tillbaka all sin kraft så vår lilla glädjespridare får njuta av livet igen!

Snälla skicka positiva och helande tankar till vår fina son!