Angående olovlig jakt…

Har fått en del mejl och frågor här på bloggen om Antijaktkursen, är det försent att gå? är det värt det? mm… Ja, självklart! Tycker jag förstås 😉 Här är varför…

Marie och jag lärde känna varandra bättre i samband med en tragisk händelse med hennes BC tik Vilda, den damen hade smak för att jaga på egen tass. Marie kontaktade mig och ville ha hjälp med träning, självklart var jakten en prioritet med det var även en del andra saker vi koncentrerade oss på. Träningen gav snabbt resultat och Vilda blev bättre och de fick en bättre relation. Tyvärr blev hon sjuk och träningen lades på hyllan, när hon väl blev bättre räckte en enda gång och det blev den sista. Vilda blev påkörd av en bil, samtalet jag fick av Marie direkt efter vill jag aldrig uppleva igen… Tyvärr har jag fått flera mejl, sms och samtal under åren som instruktör där utgången har varit densamma utom i ett fall där det var en 4 månaders valp som faktiskt överlevde. Den sista tragiska historien var en underbar hund som blev påkörd av tåget. Då bestämde jag mig för att ha kurser i ämnet, där både förebyggande och åtgärdande träningen skulle begås i samband med en teoretisk grund, därav uppstod Antijakt kursen.

Som ni kanske förstår tar jag inte lätt på olovlig jakt, ser det som direkt farligt. Visst finns det hundar som sticker och jagar år ut och år in, men alltid kommer tillbaks och det inte händer något… Men det räcker med en gång, en enda gång så kan det vara slut.

Så här skriver Marie om Vilda och Antijakt kursen på sin blogg, ni kan även läsa mer där om tiden efter Vildas bortgång…

“Eftersom jag nu bloggar, mest om mina hundar så är det inte mer än rätt att alla mina hundar får en egen plats. Jag provade att blogga för två år sedan precis när vår Vilda gått bort. Jag behövde göra något och skriva är alltid något som alltid tröstat när livet varit jobbigt. Sagt och gjort, jag letade fram min gamla blogg, jag hade tack och lov kvar mina inloggninguppgifter.

Sorgen och saknaden när en vän går bort är hemsk för alla.

Ganska tidigt insåg jag att Vilda behövde aktivering så jag provade det mesta i kursväg, hon är untan undantag den unghund jag gått flest kurser med. Vi provade olika klickerkurser och det var jätteroligt och vi lärde oss otroligt mycket men och ett stort men: Vilda fortsatte jaga så fort hon fick möjlighet. Vi provade olika spårkurser men: Vilda jagade så fort hon fick chansen och jag provade även på agility och hon älskade det men: Hon fortsatte jaga och helt ärligt hur bra går det egentligen att köra agility med en hund som jagar? Mycket riktigt trots att hon älskade agility så drog hon på vilt så fort hon fick möjligheten och hon drog även ifrån agilityplan under träning. Det finns inte alltför många agility planer som ligger så pass bra till att man kan undervika viltdofter helt och hållet.

Det riktiga genombrottet fick vi först när vi tog kontakt med Kickan på Canine och hon hjälpte oss med att bygga upp skvallerträningen, träna in en brytsignal och framförallt kontakten. Vilda blev lugnare och jag fick även lära mig att läsa av henne bättre och började använda det till skvallerträning och om hon hade fått leva så tror jag att vi med mycket arbete och tid hade fått en lugnare och trevligare vardag tillsammans och på sikt kanske även kunnat träna vidare på agilityn.

Strax efter att vi börjat träna med Kickan så blev Vilda sjuk och träningen fick under en period vila. När Vilda varit frisk i 3 veckor så drog hon iväg och kom aldrig mer hem…. Trots detta så minns jag tydligt de enorma framsteg vi fick under den korta tid som vi faktiskt tränade! Något jag lärt mig av detta är att aldrig underskatta vikten av rätt träning i rätt tid och att de allra flesta problem går att förebygga.

Antijaktkursen har jag nu gått med flera av mina hundar och jag kan med glädje säga att ingen av mina tjejer jagar utan istället skvallrar de på allt vilt som kommer i vår väg, även lilltjejen har blivit jätteduktig på att just skvallra och jag kan känna mig lugn med den vetskapen av att ingen av mina hundar någonsin kommer bli överkörda bara för att de drar på vilt. Det är den bästa investering jag gjort……..

När Vilda dött så lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle ha en Border collie, hennes död kändes som ett stort misslyckande eftersom hon dog medans hon jagade. Jag litade inte alls på min förmåga att hantera och träna en Border collie till, men tack vare en mycket god vän som peppade mig så har vi idag lilla Blinka, en underbar tjej som inte alls jagar: ) Tack Kickan för alla goda råd och för all hjälp, skvallerträning är guld värt!”

Som ni förstår så är jag och Marie vänner idag och hon har Ice kullsyster Blinka, det var inte ett lätt beslut för Marie att våga skaffa BC igen, det blev många diskussioner fram och tillbaks innan hon vågade ta chansen på en BC igen. Det här är bara en av alla historier, så snälla ta olovlig jakt på allvar! Det kan handla om din hunds liv! De som har upplevt vad det innebär att förlora sin hund på detta sätt tar det nu på allra största allvar, tro mig… Undvik att behöva lära dig den hemskt hårda vägen.