Chock, och en enorm saknad och sorg…

Känslorna går inte att beskriva, bara att de stundtals är outhärdliga… Jag har varit totalt handlingsförlamad den senaste veckan, ingenting har fungerat. Jag har bara fastnat, suttit på samma plats i timmar och inte vågat röra mig, för så fort jag rör mig sätter allt igång igen. Paniken, ångesten, ilskan, hjälplösheten, sorgen, saknaden… Goran har hjälp mig att göra små saker då och då för att försöka komma igång, och sakta med säkert har jag börjat göra lite vardagsgrejer igen. Men helt plötsligt så brister bara allt igen och jag rasar… Allt som snurrar i huvudet är Lucky och sista veckan, det känns så overkligt, som en mardröm. Utan mina andra söner och Goran hade jag gått under, men att göra små saker med min familj hjälper, inte utan ångest dock… Det känns som om jag sviker Lucky varje gång jag tar en sväng med pojkarna, och leka med dem har jag inte klarat av alls, trots att de varit på mig och vill.

Det känns bara hemskt att leka och ha kul med dem utan Lucky, det har bara inte gått. Men idag kom Marie och tjejerna förbi och jag gjorde något annat än att bara existera, jag umgicks med min vän och alla hundar. Och för första gången lekte vi igen, det var underbart att lattja med sönerna men skuldkänslorna efteråt är hemska. Jag kommer på mig själv att säga förlåt till Lucky hela tiden, förlåt att jag leker utan honom. Och när Marie åkte och det bara var jag och pojkarna igen, då startar allt åter… Paniken, ångesten, saknaden och den enorma sorgen… Hur går man vidare utan sitt hjärta? Jag vet att tiden gör sitt, men just nu handlar det bara om att överleva stund för stund.

Jag vill tacka för alla era meddelanden här, på Facebook, på mejlen, telefon osv… Jag har läst dem alla och det värmer att så många bryr sig, men jag har inte orkat svara så många, och jag hoppas att ni förstår. Men jag passar på att tacka alla för er omtanke här, och ber er även om en tjänst.

När ni träffar mig nästa gång (eller pratar med mig på telefon), kanske på någon kurs, privatträning eller liknande, spelar ingen roll under vilka omständigheter vi ses eller hörs. Snälla säg inget om Lucky, låtsas om som om ingenting har hänt. Annars rasar jag igen… Jag klarar inte av att prata om det eller att tänka på det om jag ska tillbaka till livet med kurser och liknande igen. När det gäller mina pojkar så är jag för skör, jag känner mig så svag, så sårbar, kan bara inte höra någon säga till mig ansikte mot ansikte att de beklagar… Då brister allt… Jag vet att jag inte klarar det…

Tack igen för all er omtanke❤

Skickat via Blogsy