Storyn om Lucky Luke & agilityn

Här kommer en liten story om min lurvpelle Lucky Luke, om hur det kommer sig att jag började träna och tävla agility med en 8-åring 🙂

Min Lucky var en extremt lydig vovve som man knappt märkte av på promenad, han bara lunkade bredvid mig eller bakom mig, inget väsen av sig överhuvudtaget. Behövde aldrig kolla honom när jag gick över en väg, litade hundra procent på att han höll sig där han skulle och stod stilla om jag stod stilla och rörde sig om jag röde mig. Väldigt bekvämt måste jag erkänna!

När jag helt plötsligt började tänka på hur Lucky var som yngre insåg jag att den hunden inte längre existerade, en stor sorg för mig… Får gråten i halsen varje gång jag tänker på det 🙁 Min pojke var en busig levnadsglad kille som alltid hade glimten i ögat, vi kallade honom kärleksfullt för Emil i lönneberga! Bus bus bus, helt underbart glad var han, och han var gosig som få, kunde ligga och gossa hur länge som helst. Min vän Jessica kallar honom fortfarande för stor hånglaren 😉 Vad hände med den här vovven???

Både jag och Goran kände att det här var inte ok, vi ville se Lucky älska livet igen! Jag hade redan börjat träna Flash & Ice, och en dag när jag stod med mina plasthinder ute på gräsmattan och Goran kom gående med Snooby & Lucky,  som skulle på en vända men bara lämna av något till oss först, kom Lucky fram till mig och bara tittade mig intensivt i ögonen. Han ville han med! Jag började busa lite med honom, vi testade första steget i 2 x 2 metoden (slalom) och gossen blev som tokig! Han skällde och jobbade, och jobbade och jobbade! Jag tänkte hmmm, hur långt kan jag gå? Hur mycket kan jag vinkla upp pinnarna, han körde ju för fullt. Efter några repetitioner vinklade jag upp pinnarna lite till, så höll jag på i typ 20 min (nej jag tränar inte så långa pass annars!) jag bara exprimenterade och såg hur långt vi kunde komma på ett och samma träningspass. Det slutade med att han körde 6 pinnars slalom från båda hållen!!! Så jag bestämde mig för att han skulle få vara med och träna om han tyckte det var så kul. Tredje passet han var med på körde han 12 pinnars slalom 🙂 Nu vill jag bara göra klart att gå så här fort fram var inte optimalt, han är den som gör flest misstag i slalomen för att vi inte la ned mer tid på grunderna, såsom jag gjorde med Flash & Ice. Med dom tog det nog 15-20 träningspass innan de var uppe i 12 pinnar och deras kunskap är definitivt djupare.

I alla fall, till en början så fick gossen vara med och träna för att han bara älskade det och blev glad av det, successivt såg jag hur han började leka igen, han busade med sina bröder ibland, sökte mer kontakt igen, började sova i sängen med oss igen, och glimten i ögat började smått komma tillbaka, han började njuta av livet igen helt enkelt! Ju mer han förändrades av träningen, vardagsmässigt, ju längre tänkte jag… Jag kanske skulle kunna tävla honom med?

För att jag är övertygad om att träningen har gjort massor för Flash med även att börja tävla har haft sin del i hans otroliga utveckling, så kunde även Lucky gynnas av det? Jag bestämde mig för att testa, och visst har det gett effekt det med, jag har numera en gladare, busigare och gosigare vovve. När jag tänker tillbaka till hur han var för 6 månader sen så ser jag en deprimerad pojke som bara existerade nästan, hemskt! Hur kunde det ha blivit så frågar jag mig själv om och om igen, jag var blind och såg inte utvecklingen från en framåt, busigt, påhittig kille till en initiativlös vovve som bara hänge med och ansågs som extremt lydig och följsam av omgivningen (vilket han fortfarande är och var innan). Hur som helst är jag är jag världens tacksammaste för att jag började träna och busa igen med min lurvis för att han LEVER igen, så för alla er som undrar varför jag börjar att träna och tävla en sån “gammal” hund som Lucky, jo, för att det har gjort honom ung igen 😀

Så, så länge han njuter av att träna och tävla agility och hans kropp mår bra av det så kommer vi att köra på 🙂

Min älskade älskade glada agility tok! 😀