Positiv förstärkning är inte alltid den enda vägen

Det här är 11 månaders American Akita, hans matte är en av dem som går min online utbildning Antijaktskolan. De har jobbat med programmet i flera månader och tagit sig genom de två första blocken, lek och belöningsutvecklingen och inkallning delen. Utmaningen med den här killen är att belöningsintresset är begränsat. Han gillar mat men jakt och kamplusten behöver stärkas upp en hel del, vilket självklart resulterar i att han inte är den lättaste att träna. Speciellt inte i störning situationer. Nu är det ju så att han är är en stor och kraftfull hund som bara kommer bli starkare och ännu maffigare, och för att han ska förbli hanteringsbar behövdes just nu något mer. Som matte och valde att komma till Stockholm över helgen för lite intensivträning.

Eftersom han inte är mottaglig för belöningar när omgivningen lockar mer fick ni börja med att korrigera. Vi var tvungna att förklara för honom att agera utåt inte var ett val, och när han förstod det återvände vi till att belöna de bra valen han gjorde. Här är sådan situation jag tycker att korrigeringar fungerar riktigt bra och servar sitt syfte. Självklart måste korrigeringen ske på ett korrekt sätt för det just den individen (för att inte göra mer skada än nytta!), och vi fick testa oss fram till vi hittade ett sätt som han svarade bra på. När vi “stängde dörren” för att agera ut, öppnades han för belöningarna och vi kunde fortsätta träna belöningsbaserat och bygga upp det beteendet när vi ville ha, istället för att fokusera på det vi inte ville ha. Korrigeringen blev alltså en inkörsport till den träningen de jobbat med hela tiden men inte fått de tillfredsställande resultaten med.

Det bästa av allt var att matte sa att klumpen i magen var försvunnen och att hon nu kände sig trygg att fortsätta träningen på egen hand 🙂