Bitterhet utan gränser

Jag har valt att inte skriva om det här på bloggen förut för att jag inte ville ge bittra elaka människor varken någon tid, energi eller tanke, men idag rann glaset över (men bara för en stund ;)). Så nu väljer att att berätta om det…

Det startade när vi köpte denna lägenhet för ca 3 år sen, det var ett dödsbo, en gammal, sliten lägenhet som säkert sett likadan ut de senaste 50 åren, jag trodde Goran skojade när han ville köpa rucklet men han menade på att vi skulle göra om den helt, hel renovering med andra ord. Ok, sagt och gjort köpte vi 3:an och började renovera. Vi förstod snabbt att i princip alla som bodde här har bott här länge länge, lägenheterna verkar gå i arv eller endast säljas som vår, dödsbo. I vår port till exempel bor det bara pensionärer, förutom en medelålders man som fortfarande arbetar.

Vår första kontakt med en av våra grannar lät så här “Hej, är det ni som flyttar in? Ja, precis. Välkommen hit, jag bor en trappa upp och har en hund. Va kul, vi har också hundar, 3 border collies. NEJ, är det ni? (Damen i fråga har träffat oss många gånger på promenad och hennes hund gör alltid utfall mot oss) Min hund tycker ju inte om era hundar, han som alltid ha fått springa lös här, nu är det väl slut på det då!” Det var vårt välkomnande till trappen, fler av dem hälsade inte ens första gången vi möttes i trappen utan sneglade bara surt och gick vidare.

Hur som helst, det tog inte länge innan de fösta klagomålen kom, hundarna får inte gå lösa var det första. Underligt tänkte jag eftersom kvinnan med Eurasiern i vår port så snällt hade påpekat så har ju hennes hund alltid gått lös här, likaså en annan kvinnans hund som bor i porten bredvid, den springer lös på gården var och varannan dag (och ingen av dessa kvinnor har någon som helst lydnad på sina hundar). Hmmm? Nu är det ju så att mina pojkar aldrig får gå fram till varken annan hund eller människa och har aldrig gjort det här, så… Vad handlade detta om? Klagomål på klagomål kom, både i form av brev och styrelsemedlemmar som kom och knacka på dörren i tid och otid. Det slutade självklart inte med klagomål på hundarna, utan det fortsatta med våra bilar, det har gått så långt att en granne har sagt åt oss att sälja bilen för att den är för stor för parkeringsrutan, han tycker att det blir trångt att komma ur bilen. Notera att han står till vänster om mig! I vintras stod en av grannarna och skyfflade snö på bilen. I tvättstugan har det stått anonyma lappar om att de inte vill ha något äckligt hundhår i tvättmaskinerna (vi gör självklart rent efter oss i efter vi har tvättat).

Inte långt efter vi flyttade in började det dunka ordentligt i väggen/taket (svårt att lokalisera exakt varifrån ljudet kommer) dunkningarna kan komma vilken tid på dygnet som helst, första gången vi hörde dom var klockan mellan 10 och 11 på kvällen när vi låg i sängen och tittade på film. Dagen efter när jag var på väg ut står tanterna i trappen och diskuterar lätena från kvällen innan och när jag kom ned för trappen säger den ena till mig “var det ni som dunkade i väggen så i natt?” Nä sa jag, självklart inte, vi hörde det också och undrade vad det var. “Ja men vem ska det annars vara, vi gamla som bor och har bott här länge skulle ju aldrig göra något sånt”. Vad säger man? Ja, jag ska inte bli långdragen, tror ni förstår läget…

I alla fall, vad dom än har gjort eller sagt så har vi inte bytt oss nämnvärt, blivit förbannad i stunden men sen har vi inte brytt oss helt enkelt, vi har inte låtit dem bygga bo i huvudet på oss. Vi har alldeles för mycket att göra för att slösa någon energi på dessa människor som uppenbarligen inte har ett dugg att fylla sina dagar med. Men, under de år vi nu bott här så har de med största säkerhet förstått att våra hundar betyder precis allt för oss, de ser oss leka, de ser mig konka omkring på en massa träningsprylar, de ser oss sällan utan hundarna helt enkelt… Så, men den vetskapen, hur ska de komma åt oss då? Inget har ju gett någon respons hittills… Skam den som ger sig, eller? Det här kom på posten idag, ett brev från länsstyrelsen med en anonym anmälan från en anonym mejladress… Enjoy!

Dessa sorgliga ursäkter till människor är så fega så de inte ens undertecknar mejlet med namn, om de på fullaste allvar skulle tro att mina hundar for illa, varför kan de inte stå för det? Trodde inte det fanns såna här människor, där deras patetiska innehållsfattiga liv inte går ut på annat än att försöka göra livet surt för andra människor, det är nästan så jag tycker synd om dem! De kan ju inte må särskilt bra?

För vetskaps skull ringde jag upp länsstyrelsen och bad dom komma hem till mig för att fota, filma, dokumentera allt de ville, dom tackade vänligt nej och sa att det är väldigt trist att de skulle behöva hamna (och slösa tid när de har så mycket att göra) i någon slags grannfejd. Nu är det ju ingen grannfejd, då måste de ju finnas två stridande parter, här finns det inte det, inte ens efter det här! Att vi ska bry oss är precis vad de är ute efter, att vi ska göra något dumt, något som ger dem ammunition till att fortsätta mot målet att få oss härifrån. Sorry, men vi går inte i fällan! Vi har ett liv att leva och det kommer inte att slösas på bittra elaka människor med alldeles för mycket tid på händerna som de desperat försöker fylla med något.

Tack för mig, nu ska jag leka en stund med mina “vanvårdade” hundar 😉