Lördagen startades upp med en historielektion om Kamphundens ursprung, material jag kände igen från Dog Conference förra året, mycket intressant och ibland väldigt långt ifrån det många har för bild av dessa såkallade kamphundar. Exempelvis, vem skulle beskriva dem som stabila, extremt hanterbara och människovänliga, veka mot människor, miljötåliga osv… Inte kanske den vanligaste beskrivningen av den forna kamphunden, men det var exakt dessa ord Irene Westerholm (etolog & instruktör) beskrev dessa hundar med. Hon avlivade även myten om det var aggressivitet som driver hundarna till att slåss, utan det var ren kamplust. Den hunden som slogs på ilska tömde snabbt sina energidepåer och förlorande matchen, vilket gjorde att den inte fick föra sina gener vidare. De som fick föra sina gener vidare var de hundar som hade störst kamplust, alltså, ett slagsmål i parken är något helt annat än en match som går ut på vem har med uthållighet, vem har mest “Gameness”?
Däremot kan man då börja fundera på alla dessa blandraser, du har en hund som är stabil, hanterbar, vänlig & vek mot människor men har en STOR kamplust och blandar den med en hund med skärpa exempelvis, vad får vi då? Irene menar på att den hunden är bra mycket farligare än ursprunget, i båda fallen.
Nu ska jag iväg och se var söndagen ger för kunskaper 🙂