Blandade känslor

Helgen har handlat om Kamphundar, Pitbull terrier, Amstaff, Staff, Bullterrier och oundvikligen om blandraser där dessa är inblandade. Iréne Westerholm har pratat väldigt objektivt och informativt om ursprunget av dessa raser, och jag kan säga att det vänt sig i magen på mig ett antal gånger. Iréne gick igenom skillnaden på jaktkamp och social kamp. Jaktkampen var ofta den som fick hundarna att faktiskt slåss, vilket betyder att dessa hundar avlats på att se andra hundar som byten. Det fick mig att vakna trots att jag även jobbat natt! Handlade alltså inte om “jag är större och starkare än dig” eller “det här är mitt, kom inte närmare för då kommer jag att försvara det” eller annat som kan få två hundar i konflikt med varandra. Här var det den enormt starka jaktkampen som gjorde att hunden ville slåss, och när de väl slåss så ger de inte upp, även om motståndaren ger upp och visar underkastelse. Det enda jag kände när Iréne gick igenom teorin var… vad är anledningen till att ha en sån här hund, hur kan det vara ok??? Jag har varit emot förbud och liknande eftersom det oftast inte löser problemen. Någon som ändå inte bryr sig om lagen kommer självklart inte bry sig om något förbud. Tvärtom gör det nog rasen/raserna mer populära i såna kretsar där man fortfarande håller på med likande aktiviteter. Men min instinktiva känsla var ändå, varför ha en sån här hund?
Ett slagsmål uppstod enligt Iréne i normala fall huvudsakligen av någon av dessa anledningar:

Rädsla
Försvar av status
Försvar av resurs
Bytesdrift

Den sista, bytesdriften, var då det premiära som drev kamphundarna i de arrangerade matcherna. Vilket betyder att bytesdriften alltså kan riktas mot andra hundar även utanför ringen.
Nu visade detta sig starkast i Pitbull terrierna som fortfarnade är arbetande hundar, Amstaffen har blivit en mildare variant, Staffen avlas mest för utställning nuförtiden och Bullterriern var den hund som skilde sig mest i beteendena från de andra. Till exempel visade spindeldiagrammet från MH testet väldigt små reaktioner från Bullarna.
Nu är det ju så att jag känner flera individer av alla dessa raser som är väluppfostrade, supertrevliga, går jättebra ihop med andra hundar, är bra familjehundar, familje & träningshundar osv… Så självklart finns det underbara individer, och de är ju inga problem. De som skrämmer mig är oseriös avel, oseriösa och okunniga ägare, dålig eller ingen socialisering, fel eller ingen träning…Para ihop det med rasens/rasernas ursprung. Vad har vi då? Självklart har vi även en massa andra raser som med ovanstående exempel även de skulle bli potensiellt farliga hundar.

Det var en liten summering från min vidareutbildning i Forna kamphundar av Iréne Westerholm och mina egna tankar & känslor som dök upp under helgens gång.