Det här är anledningen att jag fortsätter att “predika”

Jag blir lika glad varje gång någon tar sig tid att faktisk berätta om framgångarna de gör i sin hundträning. Det här väldigt inspirerande mejlet fick jag av Lycia som deltog på en av mina lek och belöningsutvecklingskurser. Enjoy! 🙂

 

“Hej Kickan!

Såhär ungefär ett år efter lekbelöningskursen vill jag passa på att tacka ordentligt, för nu börjar vi tillfullo få utdelning av den. Och det är ju det stora kvalitetsmärket på ny kunskap – att man kan suga på den länge och hitta inspiration och nya vinklar och tankesätt under lång tid framåt.

Du ska få en liten, minimerad uppdatering, och även lite erfarenheter och insikter jag gjort under det gågna året, som jag gärna delar med mig av.

Först och främst: vi ha en lekbelöning nu – och den är värd mer än godis! Det roliga är att det är inte bara ett “trick” och faktiskt så var det inte heller Premacks princip. Det stora genombrottet var faktiskt löjligt enkelt egentligen. Det handlade inte om typ av leksak eller överföring eller något sånt. Det handlade om NÄR jag presenterade leksaken. Som så många av världshistoriens genombrott skedde det mer eller mindre av en slump. I slutet av ett parkourpass skulle jag, i samband med en diskussion i ämnet, visa hur hopplöst lite föremålsintresse min hund har. Jag greppar en fleecefläta och börjar “hara” med den, men istället för att ignorera den som vanligt så följer hon den runt, runt i galopp och försöker greppa den! Say what?!

Spännande, tänkte jag, och började testa att lägga in lek när hon var lite uppvarvad, och framförallt när hon förväntade sig en belöning. Ju större föregående prestation, desto mer uppskattar hon den (dvs större intensitet, längre lektider). Jag har dock fortfarande en hund med ytterst lite eget spontant föremålsntresse, det har faktiskt inte ändrats, men tack vare lekbelöningen (och förväntan på den) får jag i alla fall helt nya fördelar både före, under och efter belöningstillfällena.

En annan stor nytta vi haft är Byt-leken (fast med godis). Den har nu sin självskrivna plats efter jobbigare saker (kloklippning mm). Istället för att, som tidigare, känna sig lite stukad och t ex lägga sig ett par meter ifrån mig och ha extra tydliga, låga signaler under flera timmar efteråt, så nollställs allt det jobbiga i och med den leken, eller snarare redan vid förväntan på leken. Den är ju fysiskt närgången, superkul, härligt uttröttande i kroppen, och man vinner ju varje gång! Precis vad man behöver för att släppa jobbiga saker. Och jag har börjat köra den även på andra hundar också i samband med kloklippning, med samma strålande resultat. Humör och förtroende återställs blixtsnabbt!

Jag håller helt med dig när du predikar lekens evangelium! Den är helt fantastisk på att läka och bygga upp, och jag känner mig som en idiot som inte begripit det innan.

Tack! / Lycia & Lupetta”

 

Åter igen, TACK Lycia för att du delar med dig av era fina framgångar! 😀