Vår största utmaning i agility träningen är signaldiskrimineringen, hindernamnen först och främst. På träningen idag la jag till ytterligare ett hinder att välja emellan. Slalmonen i mitten och på ena sidan en tunnel och på andra sidan ett hopp hinder. Jag står ca 5 meter bort men dessa tre hinder rakt framför, bara en meter mellan varje. Det är upp till gossarna att koppla rätt signal till rätt hinder, riktigt svårt tycker Lucky! Flash har det lite lättare och Ice går det bäst för. Vi börjar med diskrimineringen medan de är helt fräscha i både kropp och huvud och efter det kör vi våra andra övningar.
Idag blev det SPINGA av igen! Men jäklar va duktiga det var!! Ice är ju som sagt en dröm att köra, Lucky går det bara bättre och bättre för, han hoppar mycket bättre=river mindre 😀 Flash går fint, ökar faktiskt farten, jag kör bara så länge han är taggad och fortfarande tar i, märker jag att han börjar sakta ned så är träningspasset över för honom. Då får han vila istället. Alla utvecklas fint helt enkelt, till och med jag! 😉 Känns det som i alla fall! Jag känner mig säkrare, springer på mer, och framför allt känner jag att jag börjar få koll på hur jag ska handla pojkarna, vad som fungerar bäst för respektive gosse osv… Det känns bra med andra ord, ser verkligen fram emot nästa tävlings säsong där vi kommer få facit på hur mycket vi har utvecklats, vad vi har gjort bra och vad vi behöver träna mer på 🙂