Play is the Way

Träningsfilosofi & bakgrund

Under de senaste 9 åren har min träningsfilosofi förändrats avsevärt. Jag gick min instruktörsutbildning för 18 år sedan och har tränat med positiv förstärkning som grund ända sedan dess. Men det var inte förrän Flash kom in i mitt liv för 10 år sedan som jag förstod vad tyngdpunken i positiv förstärkning ligger, vad grunden är och hur man använder sig av den för att nå optimala resultat.

De tog en rädd, ängslig och omotiverad liten border collie valp för att öppna mina ögon och leta nya vägar. Flash utmanade mig, han utmanade mina dåvarande kunskaper och tvingade mig att utvecklas och testa mig fram, att utvärdera och att hela tiden förändra mitt beteende för att få honom att förändra sitt.

DSC_3580

Jag hade läst hundratals böcker, sett otaliga filmer, deltagit i ett flertal utbildningar, kurser, föreläsningar och workshops, och ansåg mig vara en relativt duktig tränare och instruktör. Men, då förstod jag inte vad den viktigaste pusselbiten av dem alla var, grunden, som för mig idag är lek och belöningsutvecklingen.
I alla de utbildningar och kurser jag gått så har all fokus legat på hur man använder sig av positiv förstärkning, det vill säga, gör si, och när hunden gör så, belöna på följande sätt. Men det förutsätter ju att hunden är motiverad att arbeta för det jag har att erbjuda, att hunden vill ha mina belöningar! Och att hunden vill ha mina belöningar mer än något annat, mer än att exempelvis springa fram och hälsa på andra hundar, mer än att jaga haren i skogen, mer än att hoppa i sjön och simma osv…
Men om man inte har “turen” att få en mat och leksaks tokig hund som gör vad som helst för att få sig en smakbit eller gör vad som helst för att få springa ifatt en boll, vad gör man då? Om hunden är intresserad av allt annat i sin miljö, andra människor, andra hundar, andra djur, och om hunden “föreslår att du stoppar ned dina köttbullar i fickan igen” så han kan hoppa och skälla i kopplet efter andra hundar, vad gör man då? Hur effektiv är positiv förstärkning i dessa fall? Eller rättare sagt, hur använder man sig av positiv förstärkning i dessa fall för att få tillfredställande resultat? Vilket man självklart förväntar sig av den tid och energi man lägger ned på att träna sin hund.
Här upplever jag en stor brist i de utbildningar jag gått, trots alla mina utbildningar och kurser stod jag själv smått handfallen då jag fick hem min Flash. Han var inte speciellt intresserad av av mina korvbitar eller mina lama lekförsök, speciellt inte utomhus där han var upptagen med att hålla koll på den läskiga omgivningen. Han var bara ängslig, osäker och rädd för det mesta. Att försöka belöna honom vid möten med människor som skrämde honom väldigt den första tiden, det var bara slöseri med tid.
Det här var min start, min chans att lära mig mer för att förstå och hjälpa min hund på ett bättre sätt och samtidigt bli än bättre och mer erfaren tränare och instruktör. Jag kunde att lagt över skulden på Flash och sagt, han är si och han är så, dåliga gener, dålig avel osv… Men vad hade det gett mig? Vad hade det gjort för min älskade hund? Det hade endast gett mig en anledning att förbi, att inte behöva utvecklas, att inte behöva lära mig mer, att bli kvar på trygg mark, att inte sticka ut och testa någonting annat än det jag lärt mig. Det hade gett mig ursäkten att inte behöva bli en bättre hundtränare än vad jag var just då. Men det var inte ens ett val, inte då min hunds välmående stod på spel!

Jag ville inget hellre än att Flash skulle bli en trygg och glad individ som älskade sitt liv och sin miljö, och därför gav jag mig ut på en resa där Flash fick visa vägen. Och vilken läromästare! Idag finns det för mig inget viktigare inom hundtränings världen än lek och belöningsutveckling och alla de grundfärdigheter hunden får med sig under resans gång. Därav mitt nya motto “Play is the Way” vilket också är titeln på boken jag skriver.

Eftersom jag insåg att jag inte hade verktygen att förändra Flashs beteende så började allt med en attityds förändring hos mig. Jag släppte alla krav och alla måsten till att börja med, jag släppte tankarna om prestation och mål och bara var. Med den lättsamheten började vi hitta varandra och leken. Och leken, vilket kraft! För oss har leken varit helande, relations skapande, informativ, utvecklande och lärande. Den har varit plattformen för inlärning och kunskap, och viktigaste av allt så har den varit en källa av glädje och njutning. Något som skapat känslan av “vi” där vi inte vill något hellre än att vara tillsammmans.

Play is the Way!

Då känslan av “vi” kom, då vi ville vara tillsammmans, ville leka och utforska tillsammans, där skapades också förutsättningen för optimal träning och inlärning. Jag personligen, har aldrig sett en mer effektiv inlärning än genom lek. Träningspass “maskerade” i lekar där hunden drar slutsatser i rasande fart och inlärningen är ett faktum.

Lek är en attityd, en känsla mer än allt, den handlar inte så mycket om aktiviteten i sig. Den är snarare ett sinnestillstånd, något jag själv hade förlorat i vuxen ålder.
Så JAG var tvungen att lära mig leka på nytt när Flash kom och vände upp och ned på min värld.

Jag har “lekt” med mina äldre hundar, jag har kastat bollar och dragit i kamptrasor, men det var inte lek, det förstår jag idag. Jag utförde handlingen, kastade bollen och drog i trasan, vilket hundarna tyckte var skoj, men jag lekte aldrig. Jag var snarare en bollmaskin eller en dragkampsmaskin, vilket mina andra hundar köpte, de hade så hög jakt och kamp motivation att så längre jag utförde aktiviteten så var de nöjda. Den motivationen fanns dock inte hos Flash, han köpte inte konceptet. Han tyckte jag kunde hämta den där bollen själv! Inte förrän jag började leka, på riktigt, vilket jag successivt fick lära mig under de första året, så var han med på noterna. Vi lärde oss tillsammans helt enkelt.

Den kunskapen Flash har gett mig har som sagt förändrat hela min syn på hundträning och inlärning, han har fått mig att hitta lättsamheten och leken igen. Leken och kreativiteten den skapar har gjort mig till en bättre tränare och en bättre instruktör. Den har fått mig att återskapa mitt företag i ny andra och med en ny inriktning. Jag vill att fler hundägare ska upptäcka det jag gjort, lekens kraft!

Numera startar jag alltid med leken, inte förrän hunden ifråga uppskattar och kan ge sig hän i lek med sin människa börjar träningen. För hunden blir det dock ingen skillnad, lek blir träning och träning blir lek. Leken blir plattformen för inlärning, vilket ger många positiva ”ringar på vattnet”. Hunden upplever ingen press och inga krav, han stannar i tränings situationen för att han vill, för att det är kul, för att det är förstärkande! Genom leken lär sig hunden att älska färdigheterna, han vill utföra dessa beteenden, vad de än må vara… Inkallning, fotgående, apportering, tricks, gå fint i koppel osv… Just för att dessa beteenden blir del av olika lekar som hunden älskar. Att hunden lär sig att älska att utföra diverse beteenden är bara en av bieffekterna av att lära genom lek. Leken är enormt relations skapande och att ha kul tillsammans resulterar alltid i ett starkt ”klister” lekpartnerna emellan. Vilka mål man än har med sin hund, ett trevlig och väluppfostrad familjehund, en tävlings partner eller en arbetshund så är grunden densamma. En samspel mellan människa och hund, ett samspel där människa och hund vill samma sak! Det finns många sätt att träna hund på, men efter ha testat en del andra vägar är jag helt övertygad om att lek som inlärnings modell är det snabbaste, mest effektiva, och mest pålitliga sätt att träna hund på.

Jag brukar göra jämförelsen mellan ett barn som sitter framför datorn och spelar sitt favorit spel eller är ute och lattjar fotboll med kompisarna med barnet som sitter i skolan och är tvingad till att lära sig matematik, vilket många lärare brukar ha svårt att lära ut på ett kreativt och inspirerande sätt.

Var tror ni barnet drar de snabbaste slutsatserna och gör skapar sig de bästa kunskaperna, då det är fullt uppslukade av sitt tv-spel eller sin fotbollsmatch, eller då de sitter på matematik lektionen?
I de första fallen så spelar och leker bara barnet, här finns motivation, engagemang, fokus, glädje och vilja, de absolut bästa förutsättningarna för inlärning, då i det sista fallet motivationen ofta tryter och inlärnings situationen får långt ifrån samma genomslagskraft.

Tillbaka till de fyrbenta, så lämnar jag er med denna fråga…

Vilken typ av relation vill du ha till din hund?

En som baseras på genensam vilja, glädje och sampel, eller en relation där hunden lyder bara för att han måste?

Och vilken hund av dessa tror du är mest pålitlig i sina beteenden?

En hund som VILL utföra dem, eller en hund som utför dem för att ha måste?

Varmt Välkommen till K9 Education & Play is the Way Dogtraining!

Kickan Nikolic 

Flashy, den största kärleken i mitt liv, tills vi möts igen kommer jag att sprida allt du lärt mig vidare…