Det bästa jag hört på länge!!!!

Wow wow wow wow!!! Här kom någon som satte ord på något jag har funderat på över en lång tid, något jag själv inte skulle kunna förklarat förutom att säga, för mig är det självklart!
Jag vet att det flesta av er är upptagna och har schemat fullproppat med en massa måsten, men jag hoppas att ni tar er tid att lyssna på det här lilla föredraget som Tony Robbins la ut på YouTube om nyårslöften. Jag är övertygad om att alla kan få ut något av det, själv fick en ett flertal tankeställare! Och för första gången förstod jag nog fullt ut varför jag lever med mina hundar på det sättet jag gör. Det handlar om min standard, det är något som självklart för mig, det är så jag identifierar mig själv, och mina hundar.
Jag pratar om är vardagen, det stora, där vi spenderar mestadels av vår tid tillsammans. För mig har det aldrig varit något annat en självklarhet att mina hundar beter sig på ett specifikt sätt vardagsmässigt. Exempelvis, jag skulle aldrig tolerera att mina hundar hetsade upp sig och skällde ut förbipasserande när de är ute på tomten. Det finns inte min värld, det finns inte heller i min värld att mina hundar någonsin skulle springa efter ett annat djur, eller springa fram till en mötande hund eller en annan människa. Det finns inte, det existerar inte, inte i min värld, inte hur jag har valt att leva tillsammans med mina hundar. Jag kan inte förklara det på ett annat sätt, utan just en självklarhet. Det är också en självklarhet att mina hundar sköter sig och går lugnt och sansat när det väl har koppel på sig (trots att det nästan aldrig har varken halsband eller koppel på sig!), och det är självklart att de aldrig ska behöva gång kring med rädslor eller ångest. Jag förväntar mig bara en lättsam och trevlig vardag tillsammans där vi njuter av varandras sällskap, i alla situationer. Det min standard.

Ser det ut såhär i alla delar av mitt liv? Den här totala självklarheten? Hahahahaha! Lååååångt ifrån! Men jag förstår nu efter att ha lyssnat på Tony, att det är just det jag behöver, den totala övertygelsen. Att känna självklarheten även i andra delar av mitt liv. Till exempel, är det en sanning för mig att hålla mig i form, är en självklarhet? Nej uppenbarligen inte, för då skulle jag inte varit så pass överviktig, då ska jag inte varit i den dåliga form jag är. Jag skulle fortfarande varit vältränad, stark, uthållig och slank som jag var en gång i tiden. Att vara i form har inte varit en identitet för mig på länge, det har inte varit en självklarhet för mig, det har inte varit den jag är, jag har inte haft de ritualerna.

När gäller mina hundar, så är det en självklarhet, det finns ingen tvekan överhuvudtaget! Jag tycker inte att mina hundar är duktiga för att de kan går lösa från dag ett när kommer till mig, jag tycker inte att de är duktiga för att de låter bli och jaga katten som passerar vägen, eller för att de struntar i hunden som går förbi. Det kanske låter konstigt, men jag ser det inte som att de duktiga, det är en självklarhet. Med det sagt, betyder det inte att jag inte behandlar dem som superstjärnor då jag tränar dem! Jag är hundtränare, jag vet hur jag ska få det jag vill ha, och jag ser till att det blir så, det är den jag är, det är min identitet.

Efter att ha lyssnat på Tony så inser jag att den enda skillnaden mellan mig och många andra duktiga hundtränare och instruktörer är min standard. Jag vill ha, och förväntar mig, och ser till att få, en fungerande vardagslydnad från dag ett. Jag kommer aldrig att tycka att min hund är duktig för att han kan ge fasiken i en hare när han är fyra månader gammal, aldrig! Det inte min standard, min hund, min valp, kommer att ge fasiken i andra djur så fort han kommer in i mitt liv i min flock.

Jag försöker inte påstå att jag är den bästa hundtränaren, eller den bästa instruktören, eller den bästa matten (fast jag försöker såklart!), det finns massor av duktiga hussar, mattar, hundtränare och instruktörer därute, men en av de stora sakerna som skiljer oss åt är vår standard, vad som är självklart för oss. Det här får mig att komma ihåg något Bob Bailey alltid sa “expect more, receive more”.  Jag har aldrig haft problem att förvänta mig det absolut bästa av mina hundar i vardagen, men har däremot stora brister i andra delar mitt liv…

Den här föreläsningen fick mig att inse, att den standarden och den självklarheten jag har i vardagen med mina hundar behöver jag integrera i många andra aspekter av mitt liv, som är långt ifrån så framgångsrika som jag skulle vilja att det var. Vad behöver jag för att göra den förändringen? Sätta en ny standard för vem jag är i den delen av mitt liv, se den förändringen jag vill göra som en självklarhet och skapa nya ritualer.

Enjoy Tony Robbins!

, ,