MIN väg tillbaka efter attacken

Ångest. Varje gång det var dags för en promenad så kom den obehagliga katastrofkänslan. Vilken hund ska vi möta idag? Kommer den vara lös, kommer de tappa kopplet… Scenerna av attacken när båda rottweilerna hjälptes åt och försökte ha ihjäl Ice bara spelades i huvudet som en film, om och om igen. Jag drog en lättans pust varje gång vi kom in på tomten och stängde grindarna igen. I säkerhet, äntligen.

Jag tillät inte att Ice “såg” hur jag kände, utan jag skötte mitt jobb som tränare och var noggrann med att han glatt satts i belöning så fort en hund dök upp, MEN, jag kände själv att situationen inte var hållbar. Jag kan inte gå ut med sån här ångest och förväntan på nästa katastrof! Hur bra skådespelare jag än är så kommer det att påverka Ice (och Öyvin!) negativt. Jag måste hitta tillbaka till vår harmoniska glada känsla när vi är ute tillsammans, och det är precis det jag själv har tränat på de två sista veckorna. Och NU kan jag gå ut utan den hemska ångesten och rädslan över att en annan hund ska skada mina pojkar, men mötena med andra hundar som jag ser att ägarna inte har någon kontroll över, utan det enda som stoppar hunden från att flyga på Ice är kopplet, ja… Det kommer att ta BETYDLIGT längre tid att bli bekväm med igen.

Leken är magisk. Jag kunde inte leka med Ice tills för två veckor sen pga av hans skador som skulle läka först. Så hans belöningar under de första veckorna bestod av ätbara belöningar när vi träffade andra hundar. Men de två sista veckorna har jag lagt in lek, och leken har inte bara hjälpt Ice, den har hjälpt mig! Så en del av min rehabilitering var också att leka 🙂 Det går inte att ha ångest och leka samtidigt. Att leka innebär en lättsam, ledig, öppen och positiv energi, alltså raka motsatsen mot rädsla och ångest. Precis vad Flash lärde mig… PLAY IS THE WAY!

Det andra jag gjorde var att lyssna på mina favoritböcker medan vi promenerade. De här böckerna får mig alltid att le, de får mig att hitta tillbaka till en positiv inställning och energi, och de inspirerar mig. Ibland har jag även lyssnat på musik som jag har glada minnen till, eller som bara får mig att må bra.

Så genom att ta med mig hörlurarna ut, och leka med Ice har JAG ändrat MIN känsla till våra promenader, och det kommer i sin tur att hjälpa Ice att bli helt bekväm i mötena igen. Jag måste vara en förebild. För hur ska jag hjälpa honom att uppleva hundmötena på ett lättsamt och “oviktigt” sätt igen om inte jag kan det själv? Hundträning handlar inte bara om att träna hunden, det gäller även att träna sig själv till att hitta rätt inställning och känsla.

Jag och Ice på god väg och vi fortsätter åt rätt håll!

Comments are closed.